Maja's Selections

MAMMA-MAJA

Jag måste säga att även om vi har det helt underbart så är det en del mixade känslor här borta för mig (jag och min ångest, never ending story). När vi sitter i hotellobbyn och spelar Uno och min alkoholfri drink lyser med sin närvaro och sällskapet bredvid försöker febrilt natta deras barn som skriker över hela restaurangen så blir jag påmind om att vår förändring ligger runt hörnet. När jag frågor om alkolfrittbubbel och istället blir hänvisad till sidan med mocktails blir jag irriterad. Och när vi blir placerade i en avdelning för rökning och Victor ber om att få byta bord “because my wife is pregnant” så blir jag återigen påmind. Om förändringen.

Jag och Victor har länge velat ha barn men lika länge har vi varit glada över att vi inte har barn. Senaste året trots hans fotboll så har vi kunnat rest lite, ätit härliga middagar både i Paris, Barcelona och Grekland. Vi har älskat det. Bara brytt oss om varandra. Sovit eftermiddag på solstolar och somnat sent på nätterna. Vi har precis kommit i ordning i England och jag med mitt jobb. 

Och nu ska allt det förändras. Och det gör mig livrädd och ledsen ibland.

Även om jag är mer än lycklig 99 % av tiden så kryper den där 1 procenten fram då och då. Tankar som att vi skulle ha väntat och att jag är för ung. Victor är för ung. Varför stressade vi. Vi har hela livet på oss. 

Men jag har ju förstått nu efter fem månader att det är normalt att känna såhär. Att oavsett om vi hade varit 28 eller 38 så hade vi känt likadant (det är vad folk intalar mig men jag har lite svårt att tro det dock). 

Men jag försöker att acceptera känslor och förstå att det är normalt. Jag vet att jag kommer älska den här människan mer än livet och att allting kommer att falla sig naturligt i april när vi blir tre. Men jag vet också att jag kommer vilja se till att jag och Victor fortfarande har kvar den här unga kärleken vi har idag. Och jag vet att vi faktiskt har haft många bra år bara vi två, och att ett barn bara kommer förgylla våra liv. Men tankar som tänk om kan komma upp och så blir jag lite ledsen. För ibland känns det lite som om att jag kommer förlora mig själv. Bli mamma-Maja bara. Och inte Maja. Rädd för att Victors syn på mig kommer att förändras. Nu för tiden säger han jämt att jag är vacker, och han kan stanna upp och ta mig på magen. Vilket såklart är så fint och magiskt, men jag blir också rädd för att han kommer att sluta se mig på som galna Maja som han tycker är sexig, hon som är lite här och där, hon som man inte riktigt kan kontrollera. Jag vill inte bara vara mamman till hans barn som han vet från och med i april, bara är hemma och ammar och plockar leksaker. Jag vill vara hans fru också. Jag vill vara den vännen till mina kompisar jag alltid har varit, och inte bara mamma-maja. Jag vill jobba som vanligt och inte bara få mail om nappflaskor från företag. Jag vill ha mitt barn med oss men jag vill inte att hela min verklighet ska förändras för det.

Sen vet jag att det har någonting med ens inställning att göra. Och jag vet att den första tiden så är man manisk och det enda man vill se är sitt barn. Och att vara mamma är otroligt. Men efter en tid ska jag göra aktiva val för att bli vanliga Maja igen. Jag är inte alls främmande för hjälp med barnen (det blir nog även ett måste då jag inte känner någon i England som skulle kunna passa våra barn). Jag skulle vilja ha hjälp av någon som kan hjälpa till i vardagen, speciellt när Victor är iväg så att jag kan jobba ensam eller bara ta mig iväg och träna. Vi har ju väldigt bra och tajta familjer men jag tror inte att det kommer bli så att dom hälsar på oss och tar hand om barnet medan vi åker iväg själva, då kommer vi ju umgås allihopa. Så just det där med barnvakt kommer bli klurigt. Men Gud nu kommer jag på mig själv att försvara mig själv för momshaming. Jag och Victor kommer vilja ha hjälp med barnen, punkt. Har aldrig fattat skammen i det, som om att jag vore en sämre morsa för att jag ibland kommer vilja jobba ifred, åka iväg på en middag eller hör och häpna, bara ligga raklång i sängen och vila. Om nått kommer bara mitt barn må bra av det, att ha en jobbande mamma som ibland åker och springer av sig lite energi och tankar på gymmet.

Och inte nog med hjälp. Jag hoppas att bebisen tar flaska så jag kan pumpa och Victor mata så ofta han kan och inte bara jag. Jag tror att det kommer vara viktigt för mig, att den timmen i duschen för mig själv kommer vara A och O. Och så vill jag att Victor från start är med och knyter band. Och så vill jag få in bra rutiner, att bebisen sover i sitt rum efter ett tag, äter en viss tid, sover en viss tid. 

Det låter väl naivt och dumt tänker ni som redan har barn men så känner jag. Att jag ska bli mamma är det största som har hänt mig. Men det ska inte få förändra hela mig och min varelse. Jag vill sitta på en uteterass om några år med ett glas bubbel i handen, känna mig som mig själv, vara lika kär i Victor som idag, och skillnaden är att en liten mini-människa sitter bredvid mig med några djurkex och ett pussel som vi tillsammans lägger. Och när vår lilla älskling ska sova så stannar en trygg punkt hemma med hen medan jag och Victor drar till en trevlig restaurang och delar på en flarra rödtjut. Och så kommer vi förmodligen enbart bara prata om det där lilla underverket men ändå, ni fattar min poäng.

84 Comments

  1. Du sätter ord på precis allt man kände som gravid. Jag är nu mammaledig med en 8-månaders och älskar att vara hemma med honom MEN jag saknar att jobba också! Jag sökte in till en utbildning som började i augusti och en nybörjarkurs i tennis för det har varit så viktigt för mig att ha något eget och inte bara vara mamma! Så nu pluggar jag heltid på distans när sonen sover och kommer iväg och spelar tennis en kväll i veckan, det passar mig perfekt.
    Jag måste även säga att när man kommer iväg ensam med mannen eller kompisar så uppskattar man den tiden ännu mer än vad man gjorde innan och det är helt underbart när man får tillfälle. Nästan så man är ännu mer kär nu efter barn. Jag tror allt kommer bli jättebra när ert barn är här. Tack för att du delar med dig! ❤️

  2. Martina

    Mina ögon tårades av detta inlägg. Så fint och ärligt!

  3. Jag är i v. 16 och är 24 år. Jag blev gravid av en slump. Min pojkvän och jag är lyckliga och kära och vi är glada över vårt beslut. Men känner den känslan jämt. Lite ledsen över att min ”ungdom” är över och rädd att vi aldrig mer bara kommer vara vi. Att den där tiden för ensamtid, sena nätter och det sociala livet med vänner är över på något sätt. Skönt att fler känner samma rädsla💛 vi får tänka att en bebis är det finaste vi nånsin kommer få i livet.

  4. Så fint och viktigt inlägg!! Du är bäst och kommer bli en helt fantastisk mamma! <3

  5. Tove Dunér

    Åh Maja, du sätter ord på mina känslor. Var gravid för några år sedan men gjorde abort, av flera anledningar, men minns att just sånna här tankar skrämde mig. Och det gör de fortfarande för vi planerar att börja försöka bli gravida till våren jag och min sambo. Men är precis som du väldigt nöjd med det liv jag lever nu, och samtidigt som jag inte vill förändra det så längtar vi så otroligt mycket efter ett barn.

  6. Fina Maja! Du kommer bli världens bästa mamma. Jag förstår dina känslor, jag var 23 år när jag fick mitt första barn, innan min 25-årsdag var jag 2-barns mamma, lillebror bestämde sig för att flytta in lite tidigare i magen än vad jag och min man hade haft i åtanke! Jag hade en sån fruktansvärd ångest över exakt det du skriver, idag är jag 28 och kan inte önska mig ett annat liv! Jag älskar mina barn och familj mer än livet. Det är viktigt att vårda sin kärlek både för barn och man så vi lämnar bort våra barn ibland för att vårda vår relation samtidigt som det är nyttigt för barnen att sova borta då och då. Jag hade enorm fobi för övernattning under min uppväxt och vill inte att mina barn missar lika mycket som jag gjorde för att jag inte vågade sova borta… ett litet sidospår! Men när väl er lilla bebis är här som kommer du känna annorlunda. STOR kram på dig!

  7. Gud vad du har en talang att sätta ord på känslor. Det är fint att se en så stor influenser dela med sig av tankar som andra inte vågar, tror så många kan känna igen sig.
    Du ska ha en stor eloge för att du vågar!! Du gör mer skillnad än vad du någonsin kommer kunna förstå.

  8. Så kände jag med när jag var gravid vid 25-års ålder. Hade så mycket ångest. 4 år senare, seriöst det kunde inte bli bättre. Jag var mån,likt som du skriver, att inte tappa mig bort mig själv. Det gjorde jag inte heller, jag är fortfarande kollega, kompis, dotter, sambo och allt det där som jag var innan..plus mamma 🙂 dessutom så skiter jag ännu mer i vad andra tycker, bidar min energi och tid bättre på det jag verkligen vill göra och har aldrig mer fomo. Är mycket mer NÖJD, osjälvisk och mindre rastlös i själen. Inget är en dans på rosor men lovar att du inte kommer tappa din identitet eller tid att bara få vara dig själv, gå ut o bli full, åka på resor med man/kompisar osv. Det kanske blir lite färre tillfällen men desto bättre när det blir av för då har du själv valt det – inte bara av slentrian. Dessutom glömmer man fort hur livet var innan barn vilket gör det svårt att jämföra 😂 Lycka till med allt!

  9. Tack!! Till 100% samma tankar här.
    Tack för att du ger en ärlig bild av dina känslor! Trodde jag var ensam om att känna såhär.
    Du är bäst!

  10. Angelica

    Ytterligare en gång sätter du ord på mina tankar och känslor. Och tydligen känner både du och jag som så många andra. Jag avgudar dig för att du skriver detta. Fan va bra du är. Och jag tänker såhär, så länge man är medveten om sina känslor och vad som är viktigt för just er två, gällande att fortsätta det liv ni haft tidigare, så tror (och hoppas!!!) att man gör medvetna val till att fortsätta i samma spår. Sorry för luddigheten. Men faaaan va du är bäst Maja Nilsson Lindelöf 🌟 sån stjärna! Booom 💥💥💥💥

  11. Med så vettiga tankar så kommer allt gå finfint. Även om livet aldrig mer blir sig likt betyder det inte att det är något värt att sörja. Gläds över allt fantastiskt som väntar. En ny fas men absolut inte något som är sämre, bara nytt och helt, helt fantastiskt. 💝

  12. Alexandra

    Jag är inte gravid men har exakt samma rädslor 😭. Trots att jag alltid drömt om att bli mamma, så är det samtidigt min största farhåga att hamna i den situationen som du beskriver och som det ser ut som att Sanna hamnat i. (Kan säkert ha helt fel men så det ser ut på sociala medier). Jag vill verkligen tro att man kan både kan vara en fantastisk mamma och samtidigt ha allt det andra! Tror man måste vara lite prestigelös bara och inte försöka låtsas vara någon omänsklig mamma som ska göra allt själv. Kram

  13. Ni kommer hitta ert sätt. Det ordnar sig. Och tro inte Victor kommer se dig annorlunda. Han kommer avguda dig över allt du gett honom.
    Jag vet jag berättade för min barnmorska på Mvc att kärleken till barnet var jag beredd på men att kärleken till min man skulle öka och bli så stark det var jag inte beredd på.
    Minns även vår första weekend en varm sommar i Göteborg. Så fort bebis sov rullade vi in på en uteservering och tog en öl och när det blev kväll sövde vi i vagnen och satte oss på restaurang. Allt går! Man får bara hitta sitt sätt och lära känna sitt barn. Kraam 💖

  14. Alexandra

    Så bra skrivet! Jag tror verkligen inte att du är ensam. Tack för att du delar med dig. Du kommer att vara världens bästa mamma och förbli Victors sexiga fru. 😉

  15. Josefine

    Jag känner så väl igen mig i det du skriver, fast den känslan var för 9 år sedan.
    Jag 23, min sambo 28, livet lekte. Blev gravid och världens lyckligaste ❤️ Sen fanns ett men, precis som du skriver. Livet, vardagen, känslor kommer förändras.
    Men den dagen för snart 10 år sedan, kom världens vackraste flicka som jag älskar så innerligt att det kan göra ont!

    Allt kommer bli bra ❤️ Livets mening väntar på er ❤️

  16. Förstår helt!!! Den dagen jag blir mamma vill jag också kunna ta hjälp och fortfarande vara mig själv och ta en drink på helgen med min man.

  17. Du kommer kunna fortsätta vara ”dig själv”, oroa dig inte. Helt överraskad själv över alla skräckscenarior men helt obefogade. Det är tufft och slitigt och härligt med en bebis. OCH bebisen kommer så klart behöva dig massor, men det kommer finnas utrymme för mer. Ta all hjälp du kan få, och se till att DU får sova är bra råd. Alla (alla!) har liknande tankar som du har.

  18. Bästa Maja!! Barnvakt är the shit!! Vi bor oxå utomlands och har precis som ni ingen familj i närheten. Vi har den mest underbara barnvakten man kan önska sig, som våra barn älskar precis lika mycket som oss. Barnen älskar när jag/vi ska iväg och dom får leka med sin bästis som bara bryr sig 100% om dem! Tack vare henne är jag en grym mamma!! Min man har dessutom varit sjuk i fyra år, så utan hjälp hade jag förlorat mig själv.
    Skit i om nån nånsin skulle bry sig, bara avundsjuka isf, för vem skulle tacka nej till hjälp om man har möjlighet?! Har alltid känt att det varit så härligt att va mamma, och älskat att va med mina barn! Men, det är tack vare balansen att vara mamma och att få en härlig paus ibland! Hopps ni oxå hittar en fantastik barnvakt!! KRAM

  19. Matilda

    Jag hade också exakt samma rädslor.
    Det blir vad man gör det till! Precis efter förlossningen var min man jätteduktig på att ge mig beröm vilken insats jag gjort, burit vårt barn, fött det och nu ammar det. Men inte länge efter det började han också med sina ”gamla” komplimanger om hur vacker och sexig jag är. Hade nog haft svårt att ta in det när jag var nyförlöst. Så tacksam för att han läste av mig under den första perioden.
    När vår dotter var född försökte vi passa på att tex käka lunch ute eller fika istället för en middag med rödtjut på restaurang kunde det bli en lunch med ett glas bubbel. Inte lika mycket folk ute och på kvällen upplevde jag att vi ville vara hemma och få in nattningsrutiner. Man hittar sina tillfällen, är säker på att du och Victor också kommer göra det.
    Ni är ett fantastiskt par och kommer bli fantastiska föräldrar också.

  20. Wow Maja vilken text! Du är verkligen en förebild för alla som går runt och kanske är lite rädda för sina känslor inför en stor förändring men du sätter verkligen ord på dem. Jag är själv inte gravid men vänner och bekanta i min omgivning har börjat skaffa barn och jag har exakt samma tankar som du. Men vet du vad Maja? Även om vi känner som vi gör tror jag att när det lilla livet äntligen tittar ut och blickarna möts kommer allting att falla på plats. Alla rädslor och bekymmer kommer att ersättas med nya och viktiga rädslor. ”Kommer jag att vara en bra mamma?”, ”kommer jag att kunna uppfostra mitt barn som jag önskar”, ”hur ska vi klara av det här?”. Allting löser sig och pusslet kommer för hand att läggas med tiden.

  21. Hej fina Maja. Jag blev mamma för 8 månader sen och är lika gammal som dig. Dom där känslorna du beskriver satt jag med mer eller mindre hela graviditeten (ångest-brud här med 🤪) Bara när jag stod i kön på ICA och såg föräldrar kämpa med trotsiga och skrikande barn kunde jag verkligen känna ”vad fan har vi gjort?”. Men idag har jag som sagt en liten tjej på 8 månader, och skillnaden på att själv vara förälder till ett eget barn är GIGANTISK. Alltså kärleken är så brutal och man älskar den här lilla människan så det gör ont. Sen är det ju sjukt jobbigt också, som med mycket annat i livet. Men att ni tänker skaffa hjälp låter jätte bra, gör det som kan underlätta så mycket som det går. Vi tar mycket hjälp och visst kommer det lite dåligt samvete ibland (man ska ju vara så duktig hela tiden i mamma-världen), men efter ett tag så är jag tacksam över att jag får vila och bara vara mig för att sedan orka vara en närvarande och glad förälder. Förändringen vid att skaffa barn är stor, det tycker iallafall jag, MEN, det kommer extremt mycket annat som kommer göra det ännu mer kärleksfullt och betydelsefullt. Livet får verkligen en annan mening. Med dina sunda och kloka värderingar kommer du bli en otroligt fin mamma. Massa kram <3

  22. Cornelia

    Alltså wow!!! Tack för din blogg och din ärlighet och din förmåga att få folk öppna upp sig. Och tack alla andra som kommenterar. Jag är mamma sen ett halvår tillbaka och trodde att jag var ensam om att känna såhär inför att vår dotter skulle komma. Jag grät många gånger för att jag fick ångest över den förändring som skulle komma och att jag och min partner skulle ”glida” ifrån varandra bland alla bajsblöjor och sömnlösa nätter. Det har varit mycket av den varan men har man en stark grundkärlek så tar man sig igenom det och kärleken jag känner till honom idag är dubbelt så stark som innan. Prata och var alltid öppna mot varandra! Jag brukar säga att ha en bebis var dubbelt så jobbigt som jag trodde det skulle bli, men miljoner gånger så mysigt och kärleksfullt. Och det är okej att ha baby blues och må skit i början, det gjorde jag, men idag kan jag inte tänka mig ett annat liv. Stor kram!

  23. Älskade Maja❣️Jag känner så igen dina känslor. Att det är ”sista” gången man bara är två. Men en bebis är fantastisk och vi har haft tankesättet att det är bra att veta att det finns flera famnar att vara trygg i. Och här sitter vi i ett regnigt Manchester nästan 6 månader senare och våran bebis lever livet hos farmor och farfar. Allt går men det kräver bara lite mer planering och framförhållning än tidigare.

  24. Ronja Berglund

    Jag känner exakt samma sak och har BF datum idag, så bra skrivet av dig! Ni kommer att bli så fina föräldrar till den lille!

  25. Elin Karlsson

    Dessa ord betyder mycket att de är fler än bara jag som tänker så! Har precis haft ett sammanbrott för jag känner precis så och jag är hemma just nu med en 3 månaders. Du sätter ord på mina känslor ”Jag vill ha mitt barn med oss men jag vill inte att hela min verklighet ska förändras för det.”. Tror att både du och bebis blir lyckligare att se livet så ❤️ De är synd bara att man inte öppet kan prata om sånt utan att andra ska rynka pannan åt dig.. 😔

  26. Ja livet går upp och ned, små barn små problem, stora barn… ja du vet.
    Men med rätt inställning ordnar sig allt!
    Kram C

  27. Hej Maja,
    Först av allt – grattis till er bebis!
    Jag vill bara skriva och berätta att jag känner igen så mycket av det du berättar om din ångest under graviditeten och din oro för att “bara bli mamma” när bebis väl är här. Jag är 28 och har en son som är 1,5 år. När jag var gravid kände jag precis som du beskriver, en oro och liksom ångest-krypande i kroppen. Jag gillade att känna bebis i magen och var förväntansfull men jag tyckte inte om att vara gravid i övrigt, utan att liksom kunna sätta fingret på varför. Det fick man liksom inte säga, för jag hade ju en så “lätt” graviditet. Inte ont någonstans sådär jättemycket eller mådde särskilt jätteilla, utan det var med psykiskt lite tufft att inte riktigt känna igen sig själv. Jag som är en orolig person annars också, med rätt mycket allmän-ångest, blev liksom det ännu mer. Sen kom han, den där lilla ljuvliga människan, in i vårt liv. Och visst älskade jag honom när han kom. Dock inte sådär totalt golvad som man så ofta läser om och som man fått lära sig att “det ska kännas”. Men vi kände ju inte varandra, och jag var helt ny på att vara någons mamma! Egentligen vill jag bara säga att det blir bra. Och att man får tycka det är viktigt att vara sig själv fast man också är mamma. Jag tycker fortfarande att det är lika viktigt att ha ett roligt jobb och tid för mig och min man. Idag, när jag och min son lärt känna varandra bättre och jag klarade av allt vad minibebis innebär, vaknar jag varje dag och är liksom nykär i honom. Vi har så himla skoj ihop, alltså han är min bästa sidekick! Han får helt enkelt hänga med på resan som livet innebär. Det är faktiskt så jäkla kul att vara en familj. Precis som allt i livet är det jobbigt ibland men mest är det bara att hänga med och alltid njuta när man kan. Men att leva mitt liv genom att bara vara hans mamma tror jag inte är att göra honom en tjänst. Det måste vara världens press att växa upp med att vara någons hela existens! Han förtjänar bättre än så och givetvis släpper jag allt för honom när han än behöver mig. Allt löser sig, alltid! Stor kram till dig och lycka till med bebbe <3

  28. Så sanna ord & så normalt att känna! Jag & min man har varit gifta i ett år, ett par i 11 år & har två barn. Vi åker iväg någon gång per år ensamma en hotellnatt ensamma & lämnar bort barnen på alla årsdagar som förlovning & bröllopsdagar & går ut ensamma. Försöker ha en dejt i månaden, men den är lite knepigare men vi jobbat på det ahha! Vi har även varit utomlands ensamma & de var suuuuuper! Man kan ha både och! Heja dig & er❤️❤️❤️

  29. Vanessa

    <3

Write a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *