Maja's Selections

Totême

God kväll på er <3 Jag har precis landat i lägenheten i Västerås efter ett helt fantastiskt dygn på vift, jag känner mig hög på livet just nu. Men mer om det sen! Frågorna har bara haglat in om min nya baddräkt idag. Visst är den fin? Den kommer ifrån Elin Klings märke Totême och ni kan hitta den här (adlink).

 

Vickan

Jag kan ibland förstå att det är lite svårt att hänga med i hur mina relationer till mina vänner ser ut, speciellt eftersom att jag bor i England och mina vänner bor i andra länder. Ibland kan jag ju skriva om dom eller så nämns dom i podden men nu tänkte jag skriva lite mer om dom här så att ni får ett bättre hum om vem dels jag är men även mina fina vänner.

Först ut är Victoria, eller Vickan som vi kallar henne. Hon fyller hela 25 år idag och vad passar bättre än ett helt inlägg dedikerat till bara henne.

Jag i mitten.

Och Vickan var tydligen målvakt ett tag där??

När jag var yngre spelade jag (tro det eller ej) fotboll i ett lag som heter Tillberga i Västerås. Jag både bodde och gick i skolan i stan till skillnad från alla i laget men när jag började spela fotboll bodde jag ute i Hökåsen så självklart spelade jag klart i samma lag. Där träffade jag Vickan för första gången.

Här är vi 2009. Till höger är Lollo, mer om henne i ett annat inlägg.

När vi blev lite äldre började jag hänga mer med tjejerna ute i Tillberga, vi levde rövare på helgerna. Det var tjejkvällar hit och dit, vi tog bussen fram och tillbaka från stan till Tillberga och sådär höll man på. Somrarna var ju oändliga då och jag är väldigt tacksam att jag kom in i deras gäng.

Från nyår 2010, mitt hårband hängde kvar ända till Summerburst 2013 när jag träffade Viggis. Här gick vi i ettan på gymnasiet!

Sedan var det dags för gymnasiet och jag och Vickan hamnade av en slump i samma klass. Ingen av oss kände någon annan i klassen så det blev naturligt att vi gick tillsammans till skolan och efter typ en dag blev bästa vänner. Jag är så glad över att vi hamnade i samma klass. Alla mina historier och minnen från de fantastiska åren i gymnasiet inkluderar Vickan. Hon blev ihop med en kille i klassen och tillsammans festade deras och vårt gäng varje helg under i princip alla de tre åren. Jag och Vickan var ofta hemma hos mig eftersom att jag bodde både nära skolan men även nära stan. Fredagskvällarna började ofta med att vi hade myskväll och åt ostbågar på min vind, vi fick ett sms om någon fest och vips så rensade vi min garderob på både kläder och importerad vodka.

Jag och Vickans på hennes födelsedag 2011, på den berömda vinden.

Genom dessa åren hände en del, min pappa fick cancer och jag var i ett väldigt dåligt förhållande. I tvåan bytte jag inriktning i skolan och hamnade utanför i tjejerna i klassen. Minns såväl hur jag ringde Vickan efter att jag hade skolkat flera dagar i rad och hon sa åt mig att byta klass igen. Till hennes klass. Och så har det alltid varit med Vickan. Efter gymnasiet bodde ju jag i Stockholm ett tag och där mådde jag inte alls bra. Minns återigen hur jag ringde henne ledsen och frågade hur jag skulle lösa situationen. Vad jag skulle göra med mitt liv. Vad skulle lilla jag göra nu. “Flytta till mig i Oslo”, sagt och gjort. Vi bodde tillsammans i 1,5 år i Oslo och jag är så glad över det. Att få bo under samma tak som henne.

Vi två på studenten!

Vickan är en villkorslös vän. Jag vet att hon alltid skulle komma dit jag är i världen om jag behöver henne. Hon är den vännen som inte bara säger att hon ska försöka komma eller få någonting att funka. Hon löser det. Hon kommer. Och det är en av de dyrbaraste egenskaperna man kan ha i en vän.

En bild från min födelsedag 2014.

Hon är även den vännen man alltid kan lita är på en utgång. Hon är ingen party pooper och även om det låter som en nästan töntig egenskap eller oviktigt i detta sammanhang så är det på riktigt en av de egenskaperna jag älskar med Vickan som mest. Hon ställer alltid upp. Behöver jag ta mig ut för att ta en öl då gör vi det. Ska jag på en fest där jag behöver nog med mig så ställer hon upp. Hon är på. Och även det kan vara en trygghet i livet, för hur ofta i yngre år behövde man bara någon som följde med för på lokalfesten var en kille man gillade eller alla andra hade planer en kväll och man satt ensam hemma. Vickan är på, inte bara fest, utan allt i livet. Alla behöver en vän som mer än gärna skulle kunna tänka sig åka till Lissabon för att fira nyår med mig mitt första år där, alla behöver en vän som man bara vet dyker upp. Inga men, inga löften som bryts – när Vickan säger någonting, då blir det så.

En bild från min sommarstuga 2011.

En av hennes sämsta egenskaper som jag har kommit att älska genom åren är att hon är tidsoptimist. Och som ni kanske vet vid det här laget så är jag en tidspessimist. Jag minns såväl när vi gick i samma klass under gymnasiet och jag varje dag var tidig och hon varje dag sen. Jag har blivit så arg på henne så många gånger, och hon på mig. Och det har varit okej. Jag minns när vi backpackade i Asien i tre månader och en morgon skulle vi byta hotell. Jag var magsjuk och satt färdig med ryggsäcken på ryggen i 20 minuter medan jag väntade på att Vickan skulle bli klar. Tillslut fick jag ett utbrott och bara gick till det nya hotellet. Väl där spydde jag det första jag gjorde och vi var sura på varandra i några timmar. Vickan kan laga mat i timmar utan att tröttna och när hon väl har börjat städa kan hon inte sluta. På gymnasiet gick vi ofta hem till mig på håltimmarna, jag låg i soffan i köket och var trött av skolan. Då började Vickan diska upp faten vi hade ätit rostade mackor på och sedan stod hon och skrubba vårt kök i två timmar. Medan jag bara låg och titta på. Det kanske ni inte vet förresten? Bland det bästa jag vet är att titta på någon som städar. Det här gjorde ju att det var så enkelt att ha hemmafester på gymnasiet, för huset var mer städat efter än vad det var innan. Mamma tackar dig för det Vickan, hon har nämnt det flera gånger.

En bild från vår resa i Asien 2014.

Hon är den personen som åker till flygplatsen utan en telefon. Så hennes fantastiska pojkvän Jesper får åka dit med telefonen. Hon är vimsig. Och överallt. Men hon är också en fixare. Jag vet inte hur många gånger hon har hjälpt mig blivit av med nageltrång eller lagat en väska. Hon hjälper mig att organisera min resväska och slingade mitt hår hela gymnasiet. Hon hjälper till, jämt. Med allt och ingenting.

Jag blir väldigt rörd när jag skriver det här inlägget. Främst för att jag inser hur starkt och stort jag känner för henne, men jag känner även att jag det här halvåret inte har varit en så bra vän. Jag har knappt orka svara i telefonen eller så har jag prioriterat jobbmailen framför att svara på ett roligt sms från mina vänner. Vi brukade alltid tagga varandra i bilder på instagram men det har sakta men säkert försvunnit i mängden likes jag får, trots att jag har stängt av notiser. Men kanske är det bland de bästa med Vickan, att vi vet vart vi har varandra ändå och kommer alltid att veta det. Hon är lika dålig som jag är med telefonen och tre veckor kan ha gått utan att vi ens har hörts. Men så skickas en rolig gif eller en av oss ringer med ett problem vi har och det är som om vi fortfarande bor ihop. Eller som om att vi fortfarande är 16 år och skrattar ohämmat på någon toalett på en lokalfest en fredagnatt med andra irriterade ungdomar som vill gå in och kissa ur sig cidern man har köpt från någon skum bil på en parkering.

Tack Vickan för alla oförglömliga minnen med dig. Jag är så tacksam över att jag fick växa upp med dig. Och för att jag fick dig som bästa vän.

 

Mot Sverige

Man slutar ju aldrig förvånas när man går in här för att godkänna kommentarer, ni är fantastiska. Säger det återigen att det känns så fint att vi är ett gäng här inne. Typ ett “Ta ingen skit jag är en kvinna och jag är vackrast i världen gäng”. Vi alla borde åka på en resa till Gran Canaria eller något och dricka bubbel och kramas en hel vecka. Prata om livet och hjälpa varandra. Tack återigen, känns skönt att ni inte tröttnar på mina långa mer tunga inlägg.

Här går det iallafall undan, jag har ju predikat om att jag ska vara här i England nu och landaaaa men när ens bästa vän fyller 25 år – då dyker man upp. När jag flög hem från Sanna och John så kände jag att jag verkligen behövde vara här i England, men nu när helgen närmade sig och jag vet om att Vickan – en av mina viktigaste vänner fyller år då kändes det viktigare att åka än att landa här. Jag minns att jag lovade mig själv när jag flyttade till Victor i Lissabon att alltid prioritera mina vänner. Jag kan inte tänka mig hur jag skulle ha kunnat klara av det här nya fotbollslivet utan dom, för jag vet att vart jag och Victor än bor och vad vi än har för oss i livet så har jag mina tjejer hemma i Sverige som väntar på mig. Och dom ser mig alltid på samma sätt oavsett om jag bor i Västerås, Oslo, Lissabon eller Manchester. Oavsett om min kille spelar fotboll eller inte, om jag har pengar eller inte eller om jag är arbetslös eller inte. Ovillkorligt och så mäktigt att ingenting har förändrats under dessa åren.

Det är ju alltid en utmaning för mig att packa – ni som har läst min blogg ett tag nu vet ju vad jag menar. Jag ska bara vara i Sverige till på söndag men valde att ta en stor väska iallafall, jag ska köpa med svensk mat men TROTS att jag vet det så kan jag inte hålla mig från att packa mycket. Vi ska ju ut på lördag och ALLA vet hur det är att stå där med ett alternativ, se sig själv i spegeln och önska att man borde ha tagit med sig sina svarta jeans istället eller ett par andra skor. Det är de absolut värsta jag vet att bestämma sig vad man ska ha på sig dagar innan – allt beror ju på hur man känner sig DEN dagen. Vem vet alltifrån en IBS-mage till mens-mage kan ju komma upp och så står man där med en svart tajt klänning som känns på tok för tajt eller kort.

Det löste sig såklart iallafall såklart och jag fick med mig två alternativ, Victor hann stoppa mig. Nu sitter jag här på flygplatsen återigen och ska snart boarda flyget – jag är taggad och känner mig lycklig över att kunna åka hem såhär och att jag har tjejkompisar att komma hem till. Vänner är ingenting man ska ta förgivet. Jag sover på Grand inatt, jag och Elin ska iväg på ett möte och pitcha en rolig idé vi har imorgon i Stockholm. När vi har rott det här i hamn och jag kan visa er resultatet så hoppas jag och tror att ni kommer bli glada, det här projektet och idén passar verkligen mig som person. Det roligaste är nog ändå att vi kom på idén förra veckan och är redan i processen att sätta igång – heja oss!

 

That fkn mole

Nu när jag har växt socialt så får man ju både ris och ros, jag tar ytterst sällan åt mig längre vilket är väldigt skönt. Enda gången jag kan få ångest eller känna mig dålig är när någon i min närhet kan påpeka vad jag har skrivit eller lagt ut, vilket är ytterst sällan som tur är. Men iochmed att jag har växt socialt så har jag märkt en märklig grej. Frågorna om jag har gjort skönhetsoperationer har strömmat in, varje dag får jag mail eller kommentarer på instagram om vart jag har gjort min läppar, tuttar eller vart i ansiktet jag använder botox. Många tjejer frågar vilka kliniker jag rekommenderar eller vad jag tycker är det bästa och sämsta med alla mina påstådda operationer. Ibland går jag kommentarer som “men jag gick tillbaka i arkivet och såg att du alltid har haft stora läppar” som om att det ligger en vikt i det. Att jag får ha stora läppar för det föddes jag med. Så jag har konstaterat att folk är duktiga på att lägga värderingar och åsikter i ens utseende. Antingen vill man veta vad jag har gjort eller så vill man sätta dit mig för det man tror att jag har gjort.

Men förutom det så får jag lika ofta kommentarer om hur jag borde förändra mitt utseende. Jag får kanske runt tiotal meddelanden efter varje selfie eller instastory där min leverfläck under läppen syns. Vissa är bara spydiga som “Men är det en leverfläck eller piercing? Kan inte sluta titta” eller så är det mer konkret “Get rid of that fucking mole it looks disgusting”. Jag har alltid tyckt att min leverfläck är charmig, om jag ens har tänkt på den. Jag föddes med den och med åren har den växt, skulle den bli stor som ett blåbär skulle jag självklart ta bort den men just nu bryr jag mig inte. Och det är så märkligt att man får så mycket kommentarer om någonting som idag anses som en defekt. Jag är inte perfekt och det ser man tydligt på mina selfies och det ska jag få höra. Det jag har kommit fram till är att desto större man blir socialt desto mer objektifierad blir man. Men jag vet ju att alla egentligen blir det, bara de att är man en privatperson får man förmodligen inte tusentals meddelanden från främlingar som skriver åt en att förändra ens utseende.

Jag menar inte att jag är en narcissist och bara vill höra bra saker om mig själv, jag tänkte på det – att jag är så glad över att jag är trygg i mig själv och har inte lagt en tanke på att jag kanske borde ta bort leverfläcken då så många säger det till mig. Men självklart får man sig en tankeställare när man får så många kommentarer om det. Men det jag vill ta upp är hur märklig den här världen är? Tänk att vi lever såhär? Och undra varför så många av oss vill förändra oss själva. Om det så är att man slutar äta mat och springer milen varje dag för att gå ner i vikt, klipper av håret för att det nu är inne eller köper dyrt löshår för att alla nu rekommenderar hairtalk. Man vill alltid ha de senaste modet eller de bästa produkterna för att ha en fin hy. Vi lever ju i ett samhälle där man aldrig är nog, och jag har sett det så tydligt nu och antar att det här bara är början för mig vilket känns okej för jag mår väldigt bra i mig själv. Men jag kommer vilja försöka bidra till att någonting förändras, hur vet jag inte, men alla kan göra något.

Det blev kanske ett flummigt inlägg, jag vaknade vid sju och smuttar fortfarande på första koppen kaffe men kände att jag ville skriva av mig lite när jag vaknade till så många knepiga meddelanden imorse. Jag blir lite ledsen, inte för min egna skull, utan när jag funderar på varför det är såhär. Varför så många unga tjejer ser en offentlig person och genast vill göra allt för att se ut som personen, och jag blir ledsen när jag tänker på att så många får höra åsikter om ens utseende och tar åt sig. Jag blir genuint ledsen. För hur klyschigt det än låter, alla är vackra precis som dom är och det är “felen” som gör oss vackra. När jag började blogga ville jag inspirera i form av tankar och psykisk ohälsa, jag hade aldrig trott att det två år senare skulle vara tjejer som skulle skriva till mig för att fråga hur jag gör för att se ut som jag gör. Det är så märkligt för mig, så kanske borde jag bjuda på mer osminkade bilder så ni ser att även jag både har finnar, rynkor och allt det där som alla andra i hela världen har. Kanske borde jag vara mer tydlig med att även om jag lägger upp en fin bild på mig själv i en leopardklänning så ser det inte så perfekt ut när man tittar nära.

Mitt födelsemärke gör mig till Maja, alla mina nära och kära säger det – och jag vet att det är Maja. Och det är de viktiga. Länge leve mitt födelsemärke, och länge leve mig själv.

Här är en bild från exakt just nu. Akrylnaglarna är slitna och alldeles för långa, uppe på kinden har jag två stora finnar som gör jätteont och mascaran från igår tvättades tydligen aldrig riktigt av. Och det är Victors gamla blåa slitna t-shirt jag har på mig.

 

Att tänka om

Ja idag var vi ju och tittade på hus. Vi hade ett hus i sikte som vi typ hade bestämt oss för, på bilderna såg det helt magiskt ut med en touch av skandinavisk stil. Vi har förstått att det är de kluriga, antingen är det heltäckningsmattor i hela huset (läs engelskt) eller vitt vitt och vitt som i vårt. Det finns knappt något mellanting. Det huset var inte längre tillgängligt (såklart) så vi tittade på två andra. Det sista var inte alls bra, ingen hade nog bott där på flera år och det var på tok för mycket rum. Alltså vi pratar två våningar som vi inte skulle ha användning av. TRE vardagsrum (?) och åtta sovrum. Mycket märkligt. Men vi är inte bittra, eller vi blev lite lågstämda direkt efteråt eftersom att det knappt finns någonting ute men nu när vi kom hem och jag pratade med Elin så fick jag ny energi igen. Det kan vara kaffen jag nyss tog men ändå. Kanske har jag hamnat i en ond spiral, att jag förknippar huset med ångest just för att jag har mått så dåligt? Kanske om vi en gång för alla köpte ny matta, soffor, köksbord, säng osv så skulle det bli en skillnad.

Det känns olustigt att lägga upp bilder från husen men här är en bild från ett av husens gym. Kanske borde vi köpa lite maskiner och göra om garaget till gym, det skulle jag tycka om.

Varför vi har varit sugna på att byta hus är att för många hus i vårt område är mycket mer användbara. Vi är ju hemma väldigt mycket tillskillnad från gemene man, vi umgås 90 % av tiden med varandra och tycker om att vara hemma – kalla oss grottmänniskor men det är sanningen. Och därför känns en funktionellt hus viktigt. Vi har sett hus med pooler, gym, bastu och biorum. Kanske låter jag bortskämd men det känns ju som bortkastade pengar när vi använder vårt sovrum, kök och vardagsrum och resterande rum står tomma. Och kanske får vi mer livskvalité om vi kommer hem till ett hus med större utbud. MEN kanske är det här jag har fel? Kanske skulle vi ändå aldrig använda den där poolen eller det där biorummet förutom när vi har gäster. Jag vet inte jag kan inte bestämma mig. Det finns inga mindre lägenheter ute heller och det verkar vara helt omöjligt att få tag i så där har vi åkt fast. I-landsproblem jag vet men jag måste få skriva om det här, ens hem ska vara ens borg och nu är måttet rågat för min del – men det vet ni ju vid det här laget.

 

En lista

God morgon på er mina vänner <3 Jag vaknade till ett frostigt men soligt Manchester idag, idag blir en rolig dag. Jag ska träna och förbi posten och i eftermiddag ska vi titta på hus!! Jag är så exalterad, jag hoppas att det blir en bra dag idag. Jag hade en lite tuffare kväll igår rent psykiskt men idag är en ny dag.

Kom ner till köket och möttes av detta, så fint <3

Vad ser jag fram emot? 

Våren. Och allt som ligger och skvalpar just nu. Jag har många järn i elden och det ska bli så roligt att få se resultat på alla planer jag har just nu. Saker börjar verkligen att rulla på för mig och varje dag ramlar roliga förfrågningar in. Sedan ser jag verkligen framemot att få gifta mig med Victor, det har känts väldigt overkligt framtills nu när saker och ting börjar stämmas av.

Vad hoppas jag på? 

Att jag fortsätter vara kvar i den här känslan jag är i nu. Lycka och lugn. Stark tro på mig själv, oövervinnerlig. Jag vet att det svänger snabbt för mig, eller snarare det här livet som vi lever. Det tar ju tid att hitta en långvarig lycka efter mycket förändringar tror jag men just nu är jag på god väg.

En bild från nästan exakt ett år sedan.

Vad vill jag bli bättre på? 

Att ta en dag i taget. Jag kan enkelt oroa mig i onödan, boka in en sak och samma sekund börja fundera på allt det praktiska. Istället för att chilla mer. Men jag tror att det också har och göra med att jag ofta har mycket att ta ställning till, är det inte att hitta skor till bröllopet är det brudtärneklänningar, jobbkontrakt, resor eller fotografering. Allting är ju väldigt roligt men det är lätt att bli stressad också.

Vad borde jag sluta tänka på? 

Hur fort dessa månader fram till sommaren kommer att gå. Jag börjar äntligen känna ett lugn här och att jag har koll på situationen, när jag tänker på allting som komma skall blir jag återigen stressad. Jag måste vara mer i nuet. Absolut mitt största problem här i livet men jag tror också att det har med mycket annat att göra. När jag har tagit det för långt och tänkt att saker ordnar sig så gör det inte de. Ibland kan jag exempelvis bli stressad över att jag knappt hinner se Victor, sen tänker jag att det löser sig och att jag överdriver, sen vips har tre månader gått och vi har bara gått om varandra. Ibland känner jag att jag lever ett för oplanerat liv än vad som passar mig, jag skulle älska att jobba mån – fre och bo i Sverige, att få veta att på helger träffar man vänner, i veckodagar tränar man och äter middag hemma med sin sambo och på söndagar myser man. Vårt liv är ju absoluta motsatsen.

Vad tänker jag på just nu? 

Att jag är lite trött och att jag snart måste åka till gymmet. Att jag har en jobbig känsla i kroppen som jag tror kommer lätta när jag har tränat. Och att vi idag ska ska titta på hus idag, vilket jag är väldigt exalterad inför.

Vad gör jag just nu? 

Jag dricker kaffe och har precis ätit frukost. Pratade precis med Lollo en snabbis också.



Vad ska jag äta till frukost? 

Jag åt chiapudding med blåbär, till det en smoothie som jag köper på vår matbutik. BARA rena ingredienser och den smakar så gott. Jag är som besatt.

Vad ska jag ha på mig?

Jag ska iväg och träna armar snart så det blir gymkläder från H&M, just nu sitter jag i pyjamas.

 

Supersets

Nu är jag igång med träningen igen, på riktigt. Snacka om att det här halvåret har varit svajigt. Eller kanske är det så att jag bara lever ett normalt liv. Även om jag skulle säga att jag är väldigt frisk i mitt huvud idag när det kommer till både mat och träning så är nog min Akilleshäl min syn på när jag har varit i “rutin” och inte. Skulle jag sammanfatta det här halvåret skulle jag säga att det har varit jättedåligt för mig och min träning, ostrukturerat och noll resultat. Medan andra nog skulle säga att jag visst har varit i en bra rutin eftersom att jag har snittat fyra/fem träningar i veckan sedan september. Men det jag menar är att det är lite tråkigt att träna mycket men känna att man ändå slarvar. Nu pratar jag inte om kosten utan jag har varit lite lat i mitt schema. I Lissabon tränade jag 90 % styrka, två gånger i veckan med en PT och resten av passen körde jag ett schema som jag hade fått av Orlando. Mycket ben och armar, vilket gjorde att det snabbt även blev resultat.

Det här halvåret har ju varit en bergochdalbana och jag har inte hunnit med någonting. Så när jag har kommit till gymmet har jag hellre sprungit, ibland för hjärnans skull men mest för att jag inte har orkat tänka om. Jag har inte orkat ställa mig och gjort squats, eller lyft vikter. Jag tror att det går hand i hand med att jag har varit så ostrukturerad i huvudet. Men nu känner jag mig på banan igen, jag känner mig glad och lugn i att jag äntligen är i Manchester igen och att jag och Victor har för första gången sedan SEPTEMBER flera flera veckor utan besök inplanerade. Jag såg att ni hade reagerat på det och ja det har varit lite för mycket med allt, nu får vi ta hand om varandra ett tag så att det blir ett bröllop i sommar he he.

Jag tränade iallafall med min PT Ali imorse och nu gjorde vi ett schema för mig. Måndagar – underkropp, tisdagar – överkropp osv osv. Så vart jag än är, hur jag än mår så vet jag vad jag har på schemat. Skönt för mig och min hjärna.

Idag körde vi cirkelfys och här kommer dagens schema, ni är många som har frågat och nu ska jag verkligen börja uppdatera er så ni får tips!

Uppvärmning 5 minuter springband

Superset 1 –  x 4 gånger

20 lunges med 8 kg i varje hand

12 armhävningar

12 deadlifts 35 kg

12 trx band pulls

Sprints på springbandet med lutning 20 sek

Superset 2 – x 4 gånger

Squats (vet ej vilken vikt) 20 st

Axelpress med hantlar (vet ej vikt) 12 st

Skidmaskin 20 sek

Triceps pushdowns 12 st

Och den där grejen som är på bilden (vad heter det?) “helvetetsgrejen” kanske, 4 gånger 45 kg

Efter det boxades vi i 15 minuter och varvade det med mage!

Jag är väldigt tacksam över att jag har råd att ha en tränare, tack vare det har jag lärt mig så mycket om träning och om min kropp. Men någonting jag har märkt i alla era mail och kommentarer är att ni är många där ute som känner er osäkra. Och jag vill bara säga det att de gör jag med när jag skriver det här. Jag vet INTE vad alla övningar heter, jag vet ingenting sånt. Jag fick fråga både Ali och Victor om namn på övningarna nu. Och jag vet att innan man har kommit in i sin träning så kan man nästan känna sig lite utanför i gymvärlden. Alla ser så proffsiga ut och ser ut som om alla vet exakt vad dom gör. Vilket dom säkert gör MEN kom ihåg att ingen tittar på dig. Jag är inne i min egna värld när jag är på gymmet och skiter fullständigt i vad andra gör. Mitt tips är att bara våga, googla mycket och lär dig på det sättet. Övningarna behöver inte vara i rätt ordning eller man måste inte träna på ett visst sätt, de viktiga är att man utmanar kroppen och det ska aldrig göra ont (att det är jobbigt är inte samma sak som om att det gör ont dock). Jag vet aldrig vad det jag tränar heter, jag vet bara ungefär hur exempelvis ett benpass ska se ut och kör därefter. Strunta i vad andra gör eller vad andra tycker, kör ditt race och träna det du tycker är kul. Träning är inte svårt, och det är synd att många framställer det som de. Träning är kul och känner du din kropp så kommer du att känna efteråt om du har tränat bra eller inte.

 

På begäran – Leopard

Mitt fina set ( nej det är inte en klänning) invigde jag på min födelsedag, då hade jag pumps och mina nya YSL-örhängen men i lördags stylade jag med en skinnjacka och sneakers. Jag gillar verkligen det här setet och speciellt kjolen, kommer överanvända den i vår till stickade tröjor i pasteller och bara men eller vanliga basic t-shirts med sandaler.

Kjol & topp – Zara (liknande här & här), skinnjacka – Acne, sneakers – Alexander McQueen, väska – Chanel (adlinks)

 

Snapshots från helgen

Vilken helg jag har haft! Så otroligt rolig, jag ligger i sängen just nu och Victor är på flygplatsen för att lämna av grabbarna. Han är ledig idag och var uppe för att titta på Super Bowl hela natten så han kommer att vilja somna om när han kommer hem. Jag står i valet och kvalet, dricka kaffe och ta mig till gymmet. Eller somna om med honom. Jag känner mig så sliten och trött efter den här helgen men receptet brukar vara frisk luft och lite träning. Men däremot är det mysigt att kunna få somna om med Victor, de stora besluten här i livet va ;).

Nu kikar vi på helgen som var!

 Jag och grabbarna gjorde oss i ordning efter att ha försökt få bort min nackspärr hela morgonen, det vaknades en tidig match på Old Trafford. De är helt klart min favorit, så mysigt med matcher tidigt så att man dels inte blir så trött men också så att man kan göra någonting på kvällen. När vi bodde i Portugal var varje match runt åtta nio på kvällen så det är verkligen en lyx att kunna ha en match två på en lördagseftermiddag!

Väl där åt vi lunch och taggade inför match. Det var ju jättelänge sedan jag var på en match så det var kul att vara tillbaka.

Efter matchen mötte vi upp Victor och åkte hem till huset. Jag hade en timme på mig att svira om innan vi skulle ta en Uber till stan. Jag hittade den här klänningen på Zara i Spanien som jag egentligen hade tänkt ha i sommar men den passade bra till ett par strumpbyxor och klackar redan nu. Jag har ju en hel del kläder men någonting jag inte har mycket av är faktiskt festkläder. Ofta stylar jag upp ett vardagsplagg eller liknande, det går ju också men det hade varit roligt med lite fler festblåsor.

Vi åkte till Australasia i stan, en asian fusion restaurang. Det var första gången jag var där och jag tyckte det var bra men skulle jag välja så gillar jag Tattuu bättre då. Så tips om ni åker till Manchester, Australasia eller Tattuu för god mat och härlig stämning en lördag! Vi åt länge och drack drinkar, pratade om så mycket roliga saker och jag nästan vek mig av skratt flera gånger.

Sen blev det mer drinkar och inte mycket fler bilder togs. Jag hade en sån rolig kväll!!! Åh jag skrattade och dansade hela natten, jag kan inte minnas senast jag hade så genuint kul. Vi gick till Neighbourhood och Panacea innan vi någon gång tog en taxi hem. Igår gick jag runt i pyjamas hela dagen och åt godis, tacos och ostbågar. Åt allt jag kom över. Jag kan tycka det är mysigt att vara bakis, inga måsten och det är mer än okej att bara slötitta på TV och äta skitmat. Jag somnade vid elva igår medan killarna satt uppe och titta fotboll som sagt. Nu kom precis Victor hem, vi hörs senare <3

 

Nackspärr och hotell

Det är lördag och det här är min verklighet just nu. Regn utanför, Nyhetsmorgon på TV och kaffe. Jag vaknade upp med nackspärr från helvetet. Varför pratar man inte oftare om det? Jag är på riktigt ledsen över detta, var så taggad på lördag, fotbollsmatch och middag ikväll. Victors kompisar är här och vi ska ta oss till matchen runt 13. Nu kan jag inte ens röra huvudet en mm, jag kan knappt göra en kopp kaffe utan att svimma av värk. Jag har en vattenflaska fylld med varmt vatten som jag försöker dämpa smärtan med. Aja det är som det är. Dumt att klaga över något som går över om några dagar. Tänk att det finns människor som har sån här värk konstant, fruktansvärt.

Igår landade Victors kompisar så jag skippade middagen i stan med tjejerna, hanns inte med helt enkelt. Jag trodde grabbarna åker hem imorgonbitti så jag hade bokat en överraskning för Victor två timmar härifrån eftersom att han är ledig söndag och måndag. Fick höra igårkväll att killarnas flyg visst går på måndagmorgon så just nu försöker jag avboka hotellet. Jag ville överraska Victor och han hade blivit så glad, men som vanligt har jag slarvat med att kolla exakta datum och nu hoppas jag att jag får tillbaka pengarna. Det här är inte första gången jag gör något sånt här, vet inte hur många gånger jag har åkt till flygplatsen och väl där har det visats att jag har bokat flyg en helt annan månad. Det är någonting i mitt huvud som inte kopplar, så nu håller vi alla tummar att jag får tillbaka pengarna :))

Önskar er alla en fin lördag! Utan nackspärr och felaktiga bokningar <3